En av mina förebilder inom missionen är min pappas äldste bror, farbror Uno. I början av 30-talet åkte han och hans stockholmsfödda fru till Etiopien och till Nakamte. Han hade redan lämnat bondehemmet i Ersmarksängarna och läst teologi på Johannelund i Stockholm. Han hette under tiden i Etiopien Uno Karlsson och ändrade sedan efternamnet till Kågebo.

Den dag de avskiljdes till missionärer så dog Onesimus, han som var slav och köptes fri av missionärerna i Massaua och sedan översatte bibeln till gallinja (nu oromiffa). Att jag fick komma just till Nakamte och jobba 1987 och se min kusin Ingrids grav där gjorde nog att jag fick en särskild kärlek till platsen. Hon dog av krupp ett år gammal. En månad senare fick de sin tredje dotter och när hon var endast 12 dagar fick de lämna Nakamte brådstörtat eftersom italienarna hotade att bomba staden. Om deras färd till Vita Nilen kan ni läsa i en uppsats som farbror Uno skrev sedan de kommit till Sverige. Om hur livet kunde te sig i Nakamte på 30-talet kan ni läsa i den andra uppsatsen.

När jag läser hans dagbok förundras jag över att människorna i Nakamte på 30-talet och nu har ungefär samma liv, inte mycket har förändrat på dessa 70 år!

Alla dokument nedan är i formatet

• Läs hur man får möbelvirke i västra Abessinien
• En karavanfärd mot Vita Nilen
• Lakamtekrönika 1932 - 1936
• Ur EFS arkiv
• Uppbrottet är ytterligare ett dokument från vår farbror Uno där han berättar om de dramatiska händelserna då 11 svenskar tvingades fly från Nakamte 1936.